Han tror visst han är ödmjuk

De säger att man lägger märke till det man vill lägga märke till.

Som om ens uppmärksamhet för det mesta kunde styras i riktning mot de mål man som mönstermedborgare själv satt upp. Som om det andra vore patologiskt. Som om det alltid fanns "goda" saker att rikta sin uppmärksamhet på. Som om man alltid visste på förhand vad som var bra för en. Som om nyfikenhet inte längre var ett grundläggande behov. Som om ens riktning och position från myndig ålder var en och den samma livet ut och aldrig mer behövde andra människor att spegla sig ut och in genom.

Jag tänker i alla fall inte via studiemedel skuldsätta mig för att senare få tillhöra den självutnämnda eliten som skall lära andra hur samhället bör ordnas för att de skall få fortsätta pissa ut och in sina domäner och låta de medfött okunniga latmaskarna betjäna dem - innan de gjorts överflödiga av bra arbetskraft till bättre pris från del av världen där trygghetsnarkomanin ännu inte fått fäste.

Iakttagelser man gör försvinner inte alltid från minnet. Man minns mest massa tragisk skit och glömmer huvudingredienserna till den middag man hungrat efter hela dagen. Samband och korrelationer förs vidare från en del av experterna till oss okunniga(ofrälset) som om det vore orsaks-verkans-samband: "Du är deprimerad för att signalöverföringen inte fungerar önskvärt", "Annars är det inte depression!"

Jag är så glad för din skull, att du haft råd att unna dig lite extra semester efter att ha lärt de otacksamma latmaskarna hur de skall välja sig fram här på livets smörgåsbord. "De har la' existentiell ångest eller någe' om de inte hittat rätt församling/förening."

Låt allt fortsätta som det varit. Låt oss låtsas som om det bara är några små förändringar som skall till för att allt snart skall börja gå åt rätt håll igen.

Bristen på tid - för att kunna få tillräckligt med insyn och fatta väl grundade val - blir allt större, men alla måste arbeta mer, mer, mer. Det som inte outsourcar maximalt av sin verksamhet till alla olika länder som vi har exakt lika mycket respekt för oavsett om de låter sin underklass rensa bajs ur kloakerna med sina bara händer för att tryggt kunna dö av kolera innan de blivit 40, nyktra från alla jävla trygghetsnarkomanier. Men för att dämpa det dåliga samvetet kan vi ju alltid köpa kravmärkt, eller skänka pengar, för att rösta på något annat än tillväxtivrarnas partier vore ju att längta efter ett nytt sovjet, långa brödköer, förbud och livstidsstraff för från allt från ringa cannabisbrott till svordomar som entréprénuër. Sitter man tryggt kan istället säga: det skall bli intressant att se hur den här omställningen kommer gå. Ungefär som befälhavaren när han ljusår bort står och ser över truppernas positioner.

Gå och lek med ditt tevespel. Klä på dig din nya alternativa second-hand klänning. Själv skall jag unna mig att tvinga bort lite av det ständigt ökande överflöd av offermentalitet som du tillskriver mig för att få behålla hela ditt just-world phenomenon. Hoppas din sjukförsäkring ger dig förtur. Jag vill ju inte missunna dig något, du ansvarsfulle opportunistiskt ödmjuke, för det är ju fult att tycka det är fult att tjäna pengar - och vad innebär det att vara rik "egentligen"?, allt är visst relativt. Enligt Lykke Li har alla i Sverige råd med ett fadderbarn, det sa hon från sin bostadsrätt i centrala Stockholm. Men nej, det man är emot är man avundsjuk på och det gäller i alla riktningar.

Jag började med att skriva att man väljer vad man riktar sin uppmärksamhet. Jag sitter på spårvagnen - den lägsta gemensamma nämnare jag numera har kvar med människor. På Olivedalsgatan, mitt i de fina kvartern, vid hållplatsen, sitter en man i min ålder. Inhalerar tändargas och äter svarta oliver rakt ur burken. Han tittar på mig. Vem tittar på vem? Som överlevnadsstrategi: att depersonalisera sig, medvetet eller inte?. Tänker han också? Jag är väl ett svin som inte hoppar ur och tömmer mitt existensminimum i hans händer och läser en bön tillsammans med honom. Våra blickar möts, men antagligen inte så som det verkar göra hos många andra: utan att tänka att våra roller skulle kunnat vara omvända.

Är man blödig(empatisk har redan missbrukats sönder och samman) skall man välja en profession där man hjälper andra, men det tillhör förmodligen de höga krav som gör att man inte klarar av att inordna sig i socialdarwinismens tidevarv. Att man inte har högsta betyg i alla ämnen och därmed inte kan välja en sådan profession, spelar förstås ingen roll för de som förespråkar "alternativen". Att jag objektivt sett blivit av med det jag mest velat ha och tidigare haft förmåga att ge, spelar lika lite roll. Det görs enkelt och snabbt om till offermentalitet och inlärd hjälplöshet av de välutbildade livskännarna.

Det bästa med att vara människa kan vara att man kan ta livet av sig på så många olika sätt, tänker jag, och påminner mig moget att det förmodligen är något slags försvar, eller en attack mot att ha ett tvingas ha det andra kallar ett jag. Skriver man något sådant(självmordsdesperation) är man förstås feg och inser inte hur stora möjligheter man alltid har att välja en konstruktiv väg som leder till kanske 10 sekunders välmående under återstoden av ens liv.

Man måste känna sig nöjd med att degraderas till idiot av alla äckliga svin man bara önskar man kunde få se dö bort i hjärtattacker.

Vilken charm, vilken mystik, vilken andlighet, vilken kunskapsinsikt!